Iståndsättningsdikning och vattenvård
Iståndsättningsdikning och vattenvård
När det gäller skogsbrukets påverkan på vattendragen är belastningen av fasta partiklar den mest betydande faktorn, men också belastningen av näringsämnen är betydande. Belastningen kan minskas betydligt med rätt valda vattenskyddsåtgärder. Vattenskyddsåtgärderna gagnar mest bäckar, floder och mindre sjöar i de övre delarna av avrinningsområdena. Dessa vattendrag är också viktiga med tanke på vattennaturen och rekreationsbruk. De fasta partiklarna, som bildar sediment kan vara till exempel rester av döda växter. Sedimentet kan också bestå av exempelvis lera eller mjäla.
Den största enskilda faktorn som belastar vattendragen är de fasta partiklar som hamnar i vattendragen som en följd av iståndsättningsdikning. De fasta partiklarna leder till att vattendragen slammar igen, och de organiska ämnena i sedimentet som bildas förbrukar syre då de nedbryts. Också näringsämnen hamnar i vattendragen. Behovet att sätta dikessystemet i skick avvägs utgående från hur bra dräneringen räcker till och lämpligheten för iståndsättningsdikning utvärderas utgående den ekonomiska lönsamheten. Lönsamheten hos dikningen beror på växtplatsens bördighet, värmesumman och virkesmängden på området. Det finns ett klart behov av iståndsättningsdikning då dikena är igentäppta eller har vuxit igen och då beståndets tillväxt har minskat på grund av för mycket vatten i marken. Iståndsättningsdikning görs överhuvudtaget inte på tvinmark och impediment. Det är rekommendera att kombinera iståndsättningsdikningen med avverkningar och skogsvårdsåtgärder för att främja vattenvården.
Till grundprinciperna i vattenvården hör att man minimerar urlakning av näringsämnen och frigörande av fasta partiklar i vatten som rinner av från behandlingsytan. Dessutom fångar man in näringsämnen och fasta partiklar som frigjorts med hjälp av konstruktioner för vattenvård. I stora iståndsättningsdikningsprojekt kan man fasa ut åtgärderna på flera år för att jämna ut belastningen. Mångfalden hos de vattenlevande organismerna säkerställs genom att förebygga förändringar i naturtillståndet i fåror hos småvatten.
Krav 8.8 Skogarna nedskräpas inte vid skogsbruksåtgärder
Skogen får inte skräpas ned: plast- och metallavfall eller farligt avfall lämnas inte i skogen vid skogsbruksåtgärder. I skogsmaskiner som använder olja skall det alltid finnas en oljeabsorberande matta med tanke på eventuella olyckor.
Kravet strävar till att skydda skogen så att skogsnaturen bibehålls snygg och säker för alla användare, ekosystem och skogens djur. Avfall som lämnas i naturen är skadligt för miljön och kan orsaka allvarliga skador på djur, som kan äta farligt avfall eller fastna i detta. Oljan som används i olika maskiner är ett organiskt miljögift och även en liten mängd kan fördärva ett stort naturområde, speciellt vattendrag. Ett oljeläckage kan vara en betydande och långvarig olägenhet till exempel på grundvattenområden, eftersom oljan försvinner mycket långsamt från naturen. Oljan inverkar mycket skadligt på djurens förmåga att isolera sig från vatten och köld.
Krav 8.16 Torvmarksnaturens mångfald och ekosystemtjänster bevaras
Att bevara torvmarker i naturtillstånd hjälper att minska utsläpp av växthusgaser och lindrar därmed klimatförändringen. Genom att bibehålla torvmarkernas kantzoner så nära naturtillstånd som möjligt och genom att begränsa avverkningarna till plockhuggning ökar vi andelen olikåldrig skog i landskapet. Till exempel skogshönsfåglarna trivs bra i övergångszonerna mellan fastmark och torvmark. Skogshönsfåglarna drar nytta av den ökande andelen olikåldrig skog eftersom variationen i dimensioner och täthet samt den bibehållna rikliga risvegetationen är en gynnsam häckningsmiljö för skogshönsfåglar. Torvmarker och trädbevuxna remsor mot vattendrag, där det inte görs markberedning, kan också främja fåglarnas möjlighet att röra sig i ett landskap som har påverkats av avverkningar och annan markanvändning.
Enligt PEFC-kraven skall torvmarkerna i naturtillstånd bevaras. I skötseln av skogar på torvmark sköter man vattenvården och främjar klimatvänlig praxis. På den skyddszon, vars bredd är minst 10 m, som man lämnar mot öppna torvmarker och torvmarker som skall återställas i naturtillstånd får man inte gräva diken, förutom diken vars syfte är att återföra vatten till områden som återställs. Torvmarker i naturtillstånd och torvmarker med låg virkesproduktion dikas inte.
Den här videon introducerar dig till vård av torvmarksskogar och de relaterade PEFC-kraven. Videon är textad. Videolängd 8 min 59 sek.
Krav 8.17 Vid arbeten intill vattendrag och småvatten beaktas vattenvården och naturvården
Med vattendrag avses hav, sjöar, tjärnar, älvar, åar och bäckar. Som bäckar räknas även små fåror där det finns vatten året om och där det är möjligt för fiskar att röra sig. En skogsvård som respekterar vattendragen stöder vattendragens välbefinnande och skogsnaturens mångfald. Till grundprinciperna i vattenvården hör att man minimerar urlakning av näringsämnen och frigörande av fasta partiklar i vatten som rinner av från behandlingsytan. Dessutom fångar man in näringsämnen och fasta partiklar som frigjorts med hjälp av konstruktioner för vattenvård.
I samband med avverkning i närheten av vattendrag och småvatten drar man försorg om vattenvården och naturvården. Man skall beakta PEFC-kravet på att lämna skyddszoner mot vattendrag och källor. Avsikten med skyddszonerna är att binda belastning av fasta partiklar och näringsämnen, skapa beskuggning kring vattendrag och säkerställa naturens mångfald. Skyddszonens bredd skall i medeltal vara minst 10 meter, men får ingenstans understiga 5 meter. Inom skyddszonen får inte diken grävas. Då man leder vatten till avloppsdiken från en förnyelseyta skall man utföra ändamålsenliga vattenskyddsåtgärder.
I samband med dikning skall man ta i beaktande att vattenfåran inte får ändras eller skadas märkbart då man korsar den. Det får inte heller bildas fåror som leder vatten i körstråken. Genom att se till att vattenfåran hålls i skick bevaras fiskbeståndets rutter och vattnets naturliga avrinning bibehålls. Då man leder vatten till avloppsdiken från en förnyelseyta skall man utföra ändamålsenliga vattenskyddsåtgärder.
Videon introducerar PEFC-kraven relaterade till skyddszoner mot vattendrag och smävatten. Videon förklarar varför det är viktigt att lämna buffertremsor och hur de skyddar vattendrag. Videon är textad. Videolängd 9 min 40 sek.
Krav 8.19 Allemansrätten tryggas och möjligheterna att ta sig fram längs friluftsleder säkerställs
Att röra sig och vistas i skogen samt att samla in naturprodukter skall vara möjligt inom ramen för allemansrätten.
I samband med dikning och vattenskyddsåtgärder skall man försäkra sig om att friluftsledernas fasta konstruktioner inte skadas. Man avgränsar åtgärderna så att friluftslederna lämnas utanför, vilket garanterar att lederna kan användas för rekreationsändamål och ledernas fasta konstruktioner bibehålls funktionsdugliga trots skogsvårdsåtgärderna. Fasta konstruktioner i anslutning till friluftsleder är till exempel vindskydd, eldplatser och spångar.
Läs mera ur källorna till sidan
Vesiensuojelutoimenpiteet metsätaloudessa, Metsänhoidon suositukset, Tapio