Beståndvårdande avverkningar och förnyelseavverkningar
Beståndvårdande avverkningar och förnyelseavverkningar
Med beståndsvårdande avverkningar avser man olika avverkningar som utförs före förnyelseavverkning, bland annat gallringsavverkning, ljushuggning och avverkning av överståndare. Av dessa avverkningar är gallringsavverkningar vanligast.
Ändamålet med beståndsvårdande avverkningar är förbättra trädbeståndets livskraft och kvalitet samt att försnabba beståndets diameterutveckling. Med avverkningarna kan man inverka på beståndets täthet, trädslagsförhållanden och värdeutveckling genom att avlägsna träd från beståndet enligt valt avverkningssätt. Beståndsvårdande avverkningar medför omedelbara intäkter från virkesförsäljning för skogsägaren och ökar intäkterna från kommande avverkningar. Med beståndsvårdande avverkningar kan man också förbättra beståndets kvalitet genom att koncentrera tillväxten till de trädslag och de individer som har den högsta kvaliteten.
Vid förnyelseavverkningar tar man tillvara det virke som nuvarande trädgeneration har producerat och förbereder samtidigt uppkomsten av en ny trädgeneration. I en jämnårig skog hör kalavverkning, avverkning i fröträdsställning, avverkning i skärmställning och teghuggning till förnyelseavverkningarna.
En förnyelseavverkning har en kraftig påverkan på skogsmiljön och landskapet. Påverkan kan lindras genom att avgränsa avverkningsytan så att den följer terrängformerna och genom att lämna grupper av naturvårdsträd, död ved och skyddszoner mot vattendrag, såsom PEFC-kraven förutsätter.
Krav 8.2 Hållbart uttag av energived
Hållbart uttag av energived utförs med beaktande av objektets egenskaper. Detta innebär att vid drivning av energived tar man avverkningsområdets virkesproduktionsförmåga och mångfald samt vattenvården i beaktande.
Helträd samlas inte in för energiändamål på kargare växtplatser än torr mo. Avsikten med detta är att undvika näringsobalans och tillväxtförluster på objekt där trädbeståndet redan från tidigare lider av näringsbrist. Näringsrika barr och löv som blir kvar i skogen i samband med gallring av plantskog säkerställer näringstillgången i terrängen på de kargaste objekten.
Enligt PEFC-kravet skall på förnyelseavverkningsområden kvarlämnas biomassa så att ca 30 % av groten blir kvar så jämnt fördelat som möjligt och naturvårdsstubbar blir kvar minst 25 st/ha, på ler- och siltjordar minst 50 st/ha. Dessutom lämnas stubbar som kvarlämnats vid tidigare avverkningar samt stubbar som är under 15 cm i diameter. På områden som är infekterade av rotticka kan man ta bort alla barrträdsstubbar.
Krav 8.5 Trädbeståndets hälsa tryggas
Olika biotiska skadegörare, såsom svampsjukdomar, insekter och däggdjur orsakar årligen betydande ekonomisk skada på virkesproduktionen i Finland. Av de abioitiska skadeorsakerna är vind- och snöskador viktigast. Avvärjning av skador består främst i förebyggande arbete. Till exempel kan vi förebygga uppkomsten av vind- och snöskador genom att sköta plantskogar och unga skogar i tid och genom att undvika kraftiga avverkningar på områden som är utsatta för skador och vid kanten av grövre gallringsskog.
Enligt PEFC-kravet och enligt lagen om bekämpning av skogsskador skall man hindra att granens rotticka och tallens rotticka sprider sig vid drivning. Vid bekämpning av rotticka skall man använda sig av metoder som är säkra för den som utför bekämpningen och för miljön. Vid drivning bör man undvika att skada det kvarlämnade trädbeståndet och att åstadkomma markskador som försämrar trädbeståndets tillväxtförutsättningar. Dessutom skall man vid lagring av virke dra försorg om bekämpningen av insektsskador. Man motverkar viltskador i skogen. Man utvärderar hur PEFC-kraven efterföljs genom att mäta andelen skadade träd vid beståndsvårdande avverkning: andelen får inte överstiga fem procent av de träd som lämnas kvar att växa. Dessutom får den spårbildning som orsakas av skogsmaskiner inte överstiga fem procent av körstråkens längd vid beståndsvårdande avverkning på mineraljord.
Rotröta hos gran och tall, som orsakas av rottickan, utgör de allvarligaste svampsjukdomarna hos barrträd. Enligt lagen om bekämpning av skogsskador är bekämpning av rotticka obligatorisk i många fall. Denna skyldighet gäller beståndsvårdande och förnyelseavverkningar på mineral- och torvmarker från början av maj till slutet av november på riskområdena för spridning av rotticka, dvs. mellersta och södra Finland. Svampen sprider sig som ett sporangrepp via sommaravverkningar i huvudsak via stubbytor men också via drivningsskador nära stammen. Spridningen sker via rotkontakter till träd som växer i närheten.
Krav 8.8 Skogarna nedskräpas inte vid skogsbruksåtgärder
Skogen får inte skräpas ned: plast- och metallavfall eller farligt avfall lämnas inte i skogen vid skogsbruksåtgärder. I skogsmaskiner som använder olja skall det alltid finnas en oljeabsorberande matta med tanke på eventuella olyckor.
Kravet strävar till att skydda skogen så att skogsnaturen bibehålls snygg och säker för alla användare, ekosystem och skogens djur. Avfall som lämnas i naturen är skadligt för miljön och kan orsaka allvarliga skador på djur, som kan äta farligt avfall eller fastna i detta. Oljan som används i olika maskiner är ett organiskt miljögift och även en liten mängd kan fördärva ett stort naturområde, speciellt vattendrag. Ett oljeläckage kan vara en betydande och långvarig olägenhet till exempel på grundvattenområden, eftersom oljan försvinner mycket långsamt från naturen. Oljan inverkar mycket skadligt på djurens förmåga att isolera sig från vatten och köld.
Krav 8.14 Vid skogsbruksåtgärder kvarlämnas levande naturvårdsträd och död ved samt bevaras trädslagsblandningen och snår
Naturvårdsträd är levande träd som växer naturligt hos oss. Som naturvårdsträd lämnas till exempel rovfåglars boträd, grova enar, gamla träd med brandlyror, grova trädindivider från den föregående trädgenerationen, ädla lövträd och resliga aspar.
De minimikrav som PEFC-standarden ställer på mängden naturvårdsträd och död ved garanterar att det finns allt mer lämpliga boträd för hålbyggare. Högstubbar som lämnas på områden där det inte finns död ved skapar en livsmiljö för många skalbaggar, rötsvampar och mesfåglar i skogen. Snåren erbjuder skogens djur skydd och häckningsplatser. Förutom att naturvårdsträden och snåren skapar fler skydds- och häckningsplatser för djurvärlden och att de stöder skogens mångfald, ökar också de naturvårdsträd som lämnas i skogen kolbindningen. I motsats till kraven i PEFC-certifieringen kräver skogslagen inte att man lämnar naturvårdsträd.
För att efterfölja kravet skall man vid alla avverkningar skall permanent lämna minst 10 levande träd med en diameter på minst 15 cm och minst 10 döda träd med en diameter på minst 20 cm per hektar. Ett färskt träd som har skadats till följd av skogsskador kan räknas med på så sätt att det totala antalet skadade, levande och döda träd som bevaras blir minst 20 träd per hektar. Naturvårdsträden kan koncentreras på stämplingspostnivå och en stämplingspost kan bestå av flera separata beståndsfigurer. Om det inte finns tillräckligt med döda träd på stämplingspostnivå, lämnas det kvar minst 2–5 högstubbar per hektar, särskilt av lövträd. Högstubbar görs av levande träd, inte av redan döda träd. För att levnadsförhållandena för ett mångsidigt artbestånd och viltet ska tryggas i alla faser av skogsbehandlingen bevaras snår och trädslagsblandningar när sådana förekommer naturligt på en figur och trädslagsblandningen inte äventyrar vården av huvudträdslagen. Man skall inte röja under grupper av naturvårdsträd. Naturvårdsträd får inte lämnas på fornlämningar och inte i omedelbar närhet av viktiga konstruktioner som elledningar.
Bekanta dig med skogscentralens verktyg för val av naturvårdsträd här. Verktyget ger en möjlighet att planera, var det kan löna sig att lämna naturvårdsträd vid avverkningar. Finlands skogscentral har tagit fram verktyget i samarbete med Östra Finlands Universitet och Helsingfors Universitet.
I den här videon får vi lära känna PEFC-kravet relaterat till naturvårdsträd och varför det är viktigt att lämna naturvårdsträd. Videon är textad. Längd 6 min 58 sek.
Videon svarar på varför och var man ska lämna snår och trädslagsblandning. Videon är textad. Videolängd 2 min 54 sek.
Krav 8.16 Torvmarksnaturens mångfald och ekosystemtjänster bevaras
Att bevara torvmarker i naturtillstånd hjälper att minska utsläpp av växthusgaser och lindrar därmed klimatförändringen. Genom att bibehålla torvmarkernas kantzoner så nära naturtillstånd som möjligt och genom att begränsa avverkningarna till plockhuggning ökar vi andelen olikåldrig skog i landskapet. Till exempel skogshönsfåglarna trivs bra i övergångszonerna mellan fastmark och torvmark. Skogshönsfåglarna drar nytta av den ökande andelen olikåldrig skog eftersom variationen i dimensioner och täthet samt den bibehållna rikliga risvegetationen är en gynnsam häckningsmiljö för skogshönsfåglar. Torvmarker och trädbevuxna remsor mot vattendrag, där det inte görs markberedning, kan också främja fåglarnas möjlighet att röra sig i ett landskap som har påverkats av avverkningar och annan markanvändning.
Enligt PEFC-kraven skall torvmarkerna i naturtillstånd bevaras. I skötseln av skogar på torvmark sköter man vattenvården och främjar klimatvänlig praxis. Vid beståndsvårdande avverkningar skall man lämna en skyddszon, vars bredd är minst 10 m och där endast plockhuggning är tillåten, mot öppna torvmarker och torvmarker som skall återställas i naturtillstånd. Inom skyddszonen är röjning av buskskiktet inte tillåtet.
Den här videon introducerar dig till vård av torvmarksskogar och de relaterade PEFC-kraven. Videon är textad. Videolängd 8 min 59 sek.
Krav 8.17 Vid arbeten intill vattendrag och småvatten beaktas vattenvården och naturvården
Med vattendrag avses hav, sjöar, tjärnar, älvar, åar och bäckar. Som bäckar räknas även små fåror där det finns vatten året om och där det är möjligt för fiskar att röra sig. En skogsvård som respekterar vattendragen stöder vattendragens välbefinnande och skogsnaturens mångfald. Till grundprinciperna i vattenvården hör att man minimerar urlakning av näringsämnen och frigörande av fasta partiklar i vatten som rinner av från behandlingsytan. Dessutom fångar man in näringsämnen och fasta partiklar som frigjorts med hjälp av konstruktioner för vattenvård.
I samband med avverkning i närheten av vattendrag och småvatten drar man försorg om vattenvården och naturvården. Man skall beakta PEFC-kravet på att lämna skyddszoner mot vattendrag och källor. Avsikten med skyddszonerna är att binda belastning av fasta partiklar och näringsämnen, skapa beskuggning kring vattendrag och säkerställa naturens mångfald. Skyddszonens bredd skall i medeltal vara minst 10 meter, men får ingenstans understiga 5 meter. Inom skyddszoner får man göra endast plockhuggning, där man sparar träd av varierande storlek med tonvikt på lövträd. Inom skyddszoner som lämnats mot vattendrag och källor samlas överhuvudtaget inte in stubbar och buskskiktet bevaras.
På stränder mot vattendrag rekommenderas det att man lämnar lövträd, som ger skugga och svalka, vilket gagnar tillexempel fiskar som lever i vattendragen. Trädbeståndet som lämnats inom skyddszonen göder också vattenekosystemet med nedfallande förna. Genom att undvika att lämna grot inom skyddszonen kan man minska belastningen på vattendragen som beror på näringsämnen som frigörs från hyggesresterna.
Då man arbetar i närheten av vattendrag skall man ta i beaktande att vattenfåran inte får ändras eller skadas märkbart då man korsar den. Det får inte heller bildas fåror som leder vatten i körstråken. Genom att se till att vattenfåran hålls i skick bevaras fiskbeståndets rutter och vattnets naturliga avrinning bibehålls. Då man leder vatten till avloppsdiken från en förnyelseyta skall man utföra ändamålsenliga vattenskyddsåtgärder.
Videon introducerar PEFC-kraven relaterade till skyddszoner mot vattendrag och smävatten. Videon förklarar varför det är viktigt att lämna buffertremsor och hur de skyddar vattendrag. Videon är textad. Videolängd 9 min 40 sek.
Krav 8.19 Allemansrätten tryggas och möjligheterna att ta sig fram längs friluftsleder säkerställs
Att röra sig och vistas i skogen samt att samla in naturprodukter skall vara möjligt inom ramen för allemansrätten.
I samband med avverkningar upprätthåller man framkomligheten på friluftslederna genom att undvika att lämna grot på dem och genom att inte göra stubbrytning. Dessutom skall man försäkra sig om att friluftsledernas fasta konstruktioner inte skadas. Man avgränsar åtgärderna så att friluftslederna lämnas utanför, vilket garanterar att lederna kan användas för rekreationsändamål och ledernas fasta konstruktioner bibehålls funktionsdugliga trots skogsvårdsåtgärderna. Fasta konstruktioner i anslutning till friluftsleder är till exempel vindskydd, eldplatser och spångar.
Läs mera ur källorna för sidan
Metsänviljelyyn tähtäävä uudishakkuu, Metsänhoidon suositukset, Tapio
Metsäalan sanastoa, Puuhuolto.fi